Pages Menu
Categories Menu

Posted by on sep 10, 2018 in Okategoriserade |

Arkitekten och plåten

Metall var länge ingenjörernas byggnadsmateriel. Ingenjörerna använde materialet i byggandet av otaliga broar världen runt. Det var 1800-talet som var ingenjörernas stora århundrade som till stor del möjliggjordes av metaller och dess användningsområden. Det konstruerades järnvägar vilkas oljud dämpas med www.silentswede.se, broar och kanaler med slussar. Arkitekterna såg i metallen främst möjligheten att bygga högre. Stålbalkar gjorde sig gällande på allvar i och med världsutställningen i Paris 1889 där det berömda Eiffeltornet var i blickpunkten. Detta torn som numer är en självklar symbol för Paris och Frankrike sågs till en början som något anskrämligt av parisarna. Introducerandet av stålbalkarna möjliggjorde för arkitekterna att drömma högre. 1930-talet såg evolutionen av skyskraporna på båda sidor av Atlanten. I USA kom först Chrysler Building (1930) och Empire State Building (1931) båda slog höjdrekord. I Sovjetunionen och dess bundsförvanter inom Warszawapakten byggdes de bekanta Stalinskraporna varav MGU i Moskva är ett praktexempel.

Plåt hade inte använts av arkitekterna som en integrerad del av den arkitektoniska framställningen av sina byggnadsverk. Plåten hade använts som en del av alla de materiel som behövdes för att göra byggnaden funktionsduglig. Därför var plåten under nära 200 år förvisad till byggnadernas tak. Det var för att skydda mot väder och vind som plåtmateriel användes. Efter att förzinkning av plåt ökade dess motståndskraft ytterligare samtidigt som det blev allt billigare att framställa plåt började man även använda plåt som fasadmateriel. Det var dock fortfarande inte fråga om någon arkitektonisk revolution. Plåten användes främst som yttäckare på stora byggnader av karaktären mässhallar och idrottsanläggningar. Detta var oftast stora rektangulära eller kvadratiska byggnader med offentliga beställare där lägsta möjliga kostnad hade högsta möjliga prioritet.

1966 gav Museum of Modern Art ut boken ”Complexity and Contradiction in Architecture” skriven av den amerikanske arkitekten Robert Venturi (1925-2018). Detta verk anses av många vara det ”postmodernistiska manifestet”. Venturi kritiserar här den utveckling som stadsplanering och arkitektur hade tagit under de senaste decenniernas modernism. Han vänder sig emot den modernistiska storskaligheten, vinstmaximeringen och tillgängliggörandet av citykärnor för bilburna. Han travesterar modernisten Ludwig Mies van der Rohes motto ”Less is more” med sitt eget ”Less is bore”. Han slog ett slag för renässansen av den klassiska europeiska staden som han menade hade ”mänskliga kvalitéer”. Han förespråkade en större tolerans för detaljrikedom.

Medan postmodernisterna vände blickarna tillbaka mot klassisk arkitektur läste de arkitekter som skulle komma att kallas dekonstruktivister Venturi annorlunda. De såg inte detaljer och ornament i arkitekturen som en efterkonstruktion eller som ett påhäng där utrymme gavs. Istället började de med hjälp av plåtmaterialets inneboende möjligheter rita fantastiska nya typer av hus under 1980-talet. I dessa byggnader används plåten på ett fantasifullt vis och det har lett till kreationer som aldrig tidigare ansetts möjliga. Några exempel på dessa nya typer av byggnader är Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao och Walt Disney Concert Hall i Los Angeles. Andra framstående exempel som plåten och dekonstruktivismen möjliggjort är The Gymnasium i Orlová av Josef Kiszka och Barbara Potysz och Ufa-Kristallpalast i Dresden av Coop Himmelb(l)au. Ett svenskt exempel är Stockholm Waterfront Congress Centre ritat av White arkitekter. Plåten möjliggör med andra ord framtidens arkitektur.